मोक्ष für alle

Idag är det tre månader sedan jag slutade röka! Som man ofta får höra så brukar man automatiskt gå upp några kilo när man slutar röka. Och det har jag gjort. Men nu är min plan att gå ner några kilo. Gärna några dussin sådana. Det vore kul att blogga om det. Men jag vet inte hur jag skall lösa det. Jag är inte så jättesugen på att berätta hur mycket jag väger då eventuella läsare kanske kommer få chockartade reaktioner och bli rädda. Jag funderar på att lägga upp ett foto i veckan för att se resultaten av det nya nyttiga livets vanor. Men då blir det nog i silhuett-format så att man slipper se alla bristningar. Jag skall komma på något men jag är glad som en sjökapten som närmar sig land. Imorgon skall jag ta glada tag och kämpa bort min farliga bukfetma (och all övrig också såklart). För att fira 3 månader som icke-rökare och för att peppa inför morgondagens nya steg mot ett skönare liv bjuder jag på DMX Krew. "dis is tha shiznit" som någon skrev i kommentarfältet på youtube:

Amaya håller på att utveckla sitt språk för fullt. Hon härmar nästan allt man säger och har börjat sätta ihop två ord till mini-meningar. Och när jag bytte blöja på henne innan hon skulle sova middag alldeles nyss så sa jag "Amaya är pappas älskling". Då nickade hon mycket instämmande och sa "Pappa äschlin". Det var skönt att vi kunde vara ense om detta.

Radha-Krishna

Idag har jag varit rökfri i 2 månader och 3 veckor. Alltså 77 dagar! Jag måste säga att det känns sjukt skönt. Det är en så grym frihetskänsla att inte behöva vara tvungen att röka hela tiden.

Det hade kunnat firas med pompa och ståt, men både jag och övriga familjen är allt för sjuka för att orka. Firandet består av treo, nässpray, hasande gångstil och försök till att vara tillmötesgående gentemot en ledsen och snorig skrikande Amaya.

Idag lyckades jag dra på mig en ny förkylning. Det kan ha att göra med att jag cyklade i kofta igårkväll. Och att jag sov i ett iskallt rum. När man är förkyld är det lätt att man får en feberdröm. Och feberdröm är minsann ett tema i The Residents nya skiva The Bunny Boy. Och något som är helt otroligt är att de kommer till Sverige i slutet av november. Jag är mycket peppad!

Ikväll såg jag Doktor Caligaris kabinett på Slottsbiografen med Sebastian. Han försökte tuta i mig (trodde jag) att en pianist skulle spela till, men jag hade dubbelkollat kalendariet flera gånger och inte sett något om någon pianist. Jag var säker på att pianot skulle vara förinspelat. Men när vi väl betalade våra biljetter visar det sig att en viss Edward von Past ackompanjerar hela filmen. Tysk expressionistisk stumfilm (på 16 mm filmrullar vilket medförde att det var två byten av rullar) med en extraordinär konsertpianist och tillhörande stearinljus som lös upp klaviaturen gjorde att min torsdagskväll blev förtrollande magisk.

Årets odling blev inte som jag ville. Men de frukter vi har skördat är: Mangold, Spenat, sockerärt, tomater, Hungarian Yellow Hot, Habanero, smultron, jordgubbe och paprika. Alla Scotch Bonnet som jag trodde vi skulle vältra oss i är fortfarande gröna och det lär inte hända mycket mer. Som tur är har vi fått smaka egenodlad habanero - denna chili av chilis! Frukterna på bilden är ca 1 cm stora och två sådana gör en maträtt brännande stark och fylld av underbar mangosmak. I år skall jag börja förkultivera chili redan i december. På det viset borde jag få mogen frukt under sommaren 09'!

Något annat som hettar är mina, för årstiden traditionella, eksem. När jag hämtade Amaya från dagmamman idag så promenerade vi förbi en gräsklipparman som spred gräset all världens väg och gav upphov till några infernaliska kliande handleder hos mig. Mycket nysande, täppt näsa och kliande böjveck har varit min vardag de senaste dagarna. Antar att det är en kombo av höstklippta gräsmattor och tilltagande kyla. Tänk att jag är allergisk mot kyla. Och tänk att jag på sommaren är allergisk mot pollen. Jag har nog ca 2 månader per år som jag inte är allergisk. Jag skulle lösa allt genom att flytta söderut, men det har jag ingen lust med. Nu börjar perioden då jag måste smörja hela kroppen med propyless, canoderm eller fenuril efter varje dusch. Det är inte någon vidare skön känsla att vara kletig av kräm när man har duschat. Men å andra sidan har ingen heller sagt att det skall vara skönt att ha en människokropp.

Idag har inte varit någon rolig dag. Amaya och jag gick till industriområdet. När vi kom hem och det var dags för henne att sova så vägrade hon. Hon skrek sig blå och till slut så öppnade hon själv dörren och sprang ut i köket och började panikleka med Waira. Det var omöjligt att få henne att somna om så vi lät henne vara vaken och hoppa över middagssömnen. Det resulterade såklart i en mycket snurrig Amaya resten av dagen. Mycket skrik och bråk har det varit. Detta passar inte tanken om den nya regnbågschakrafamiljen som vi planerar att bli.

Fast först måste Teresa köpa regnbågsgarn så att hon kan sticka tröjor, mössor och halsdukar till oss alla. (Mössan på bilden är stickad av Amayas farmor.) Då balanseras våra chakras och vi kommer att skina som solen.

All things must pass just shows the nature of the physical world. Everything is changing all the time. We get born and we die. But we are in this body, and we go through from birth to death. We stay the same. The soul is the same, but the body is changing. And like that, you know, it's the nature which is called duality, everything keeps changing but everything passes - except the essence of that, which is our soul.

Idag ramlade jag in i dokumentären Jenny, Gud och Tystnaden. En förbaskat bra dokumentär om jag får ha en åsikt. Och det får jag på min egen blogg! Den repriseras på svt24 kl 21:00 för den som vill se.

Har letat torrentar utan resultat. Om det är någon som läser denna blogg och har ett tv-kort i sin dator så får denna någon gärna spela in dokumentären och skicka till mig. Men när jag tänker på det så kommer jag fram till att ingen jag känner har ett tv-kort. Tvi vale.

P.S. Jag kanske skall bli präst? D.S.

När jag var 14 år brukade jag hänga runt på ungdomens hus i Uppsala. Jag bar duffel, hade utsvängda manchesterbyxor och långt lockigt hår. Jag drack té och ibland kaffe för att känna mig vuxen. Jag provade att smygröka men det var inget jag fastnade speciellt mycket för just då. På ungdomens hus satt Uppsalas hippie och mods-elit. Cigarettröken låg tät över de små öarna av träsoffor med stoppning. Mina största idoler var samlade i en lokal med flera meter högt till tak och sliten 70-tals inredning. De flesta var några år äldre än mig och Olof. Olof kallade sig själv britpoppare och jag kallade mig själv hippie. Men vi gillade båda Zeppelin, Bowie och The Doors, så vi funkade mycket bra ihop ändå. När han kanske satte på en Bluetones eller The Jam-skiva hemma på sin stereo så satte jag på Hair-soundtracket eller Jefferson Airplane på min. Det var livsviktigt med musik. Ibland försökte jag fästa fjädrar i håret (som jag hade köpt på en skämtbutik) och dansade för mig själv i mitt pojkrum och låtsades att jag var i San Fransisco i slutet på 60-talet. Jag började inbilla mig att mitt tidigare liv måste ha varit i San Fransisco under hippie-eran.

Jag svor att jag skulle lära mig texten till Donovans "Sunshine Superman" och David Bowies "Space Oddity" som spelades på jukeboxen om och om igen på ungdomens hus, så att jag också kunde sjunga med som resten av besökarna på ungomens hus. Idag kan jag dom. Kanske inte Donovan-låten. Men den är inte så svår att lära sig!

När vi kom upp till sista året på högstadiet så gled Olof och jag ifrån varandra. Han blev mer och mer lik bröderna Gallagher i både gångstil och attityd och jag blev mer och mer hippie och slutligen Hare Krishna och uppfattades nog som lite väl knäpp.

Ibland kan jag sakna de där kvällarna på ungdomens hus. Jag kan sakna lukterna och känslan av att alla som satt där var så förbannat tuffa och att jag kanske kunde bli lika tuff som dom när jag blev lika gammal.

Och det blev jag. Tyckte jag själv i alla fall ett tag.

Igår och idag har präglats av mitt erbjudande om att köpa en superstilig The North Face-vinterjacka för halva priset då personen som köpte den förra året bara hade den under en vecka och sedan insåg att den var för stor. Jag kollade upp var lurvet på luvan kom ifrån och det var lyckligtvis syntetiskt. Jag kände mig lugnad och jätteuppspelt över att jag skulle få köpa denna mycket dyra men ändå prisvärda jacka. Först idag kom jag på att den måste innehålla något slags superfoder då den beskrivs som en av de varmaste jackor man kan ha. Efter kort googling hittar jag innehållet: "Goose Down", vilket översatt till svenska betyder "Gåsdun". Jävla skit tänker jag och försöker snabbt komma på en bra bortförklaring till varför det faktiskt är moraliskt försvarbart att köpa den ändå. Min ända idé var att pengarna faktiskt redan hade gått till företaget The North Face som sysslar med denna tortyr av gäss. Därför, tänkte jag, kan jag lika gärna köpa den av denna privatperson för att det är ju dumt att kasta den. Under några timmar känner jag mig glad på ett sådant där vis som när man ler men känner att leendet är aningen påklistrat och det känns bara fel alltihop. Den slutliga ståndpunkten kommer jag fram till är, efter lite etik och moral-input av min kära sambo, att det är helt moraliskt oförsvarbart att bära djurkläder. Det spelar ingen roll om de är begagnade eller hittade. Hade det sålts kläder tillverkade av människohudar så hade jag inte burit dessa trots att jag kanske till och med hade hittat ett exemplar på marken. All form av värdighet gentemot våra medmänniskor och djur försvinner då. Därför bestämde jag mig för att inte köpa denna gåsjacka. Det känns surt som fan då den är så stilig och av så pass bra kvalitet att jag och familj skulle kunna åka pulka, ramla och göra snöänglar i den i säkert 10 vintrar framöver. Jag tänker istället att pulkaåkningen, ramlingen och snöänglarna blir mycket finare när ett tjog gäss sluppit torteras i sina 4-åriga liv pga min skull. Och att jag dessutom kan förklara för mina barn att det är viktigt att behandla djuren med kärlek. Jag skulle nog inte uppfattas som speciellt förtroendeingivande med jackan full av djur då.

Jävla jävla skit. Hoppas jag hittar en lika fin djurfri jacka...

P.S. Är det inte ironiskt att modellen på jackan heter McMurdo? Det är helt sant! D.S

Idag införskaffade jag mig några spännande tomatfröer. Jag är redan peppad på nästa säsongs odling och har ställt in mig på att bara odla EN av varje tomatsort, men att jag skall ha många olika för att förhoppningsvis hitta några guldkorn. Årets godaste tomat är Oregon Spring. Så bland annat dessa tomater blir det nästa år: Persimmon, Black Krim, Green Zebra och Great White. Innan det blir höst på allvar och plantorna vantrivs skall jag försöka hinna spela in en videosnutt från balkongen så att man lättare ser perspektiven.

För övrigt är hela familjen genomförkyld och försöker hanka sig fram med hjälp av viljekraft.

Två nya bilder:

Waira med sin fina ugglemössa med öron


Hög Sommaraster från balkongen

När jag bodde på Londontemplet Bhaktivedanta Manor visade en person denna video för mig. (Samma person skjutsade mig till ett Swami Narayan tempel. Det helt klart mest surrealistiska tempel jag någonsin sett på Londons bakgator. Det var marmor överallt. Till och med vid ingången. Och det var mitt i ett av Londons industriområden! Det var precis som ett supermajestätiskt hindutempel direktimporterat från Indien! Det kändes dock lite stelt. Inte lika livfullt som Hare Krishna templet jag bodde på, men jag blev helt klart imponerad av byggnaden.) Jag blev till mig och tyckte att Aghoris var mycket speciella. De har en helt annan syn på det slutliga målet än jag. Det vill säga Advaita-filosofin. Sprunget från den legendariske gurun Shankaracayra. Som talar om att allt är ett. Dvs Brahman. Jag själv ser mig som tillhörande Dvaita-filosofin som ursprungligen gavs av den lika legendariske Madhvacharya. Dvs att ursprunget är ett, dvs den Högsta Gudomen, Krishna i mitt fall. Vaishnavism. 80% av alla hinduer i Indien tillhör Vaishnavismen. Jag vet inte varför jag berättar det. Kanske för att jag försöker påvisa att min filosofi är bättre än någon annans. Vilket inte kan påvisas genom att beskriva vad som är majoritet eller inte. Sri Vaishnavas som är den största Vaishnava rörelsen i Indien till exempel menar att Gudomens Högsta Personlighet är samma som Brahman. De är inte skiljda från varandra. Jag själv tror på filosofin "Acintya Bheda Bheda Tattva" dvs den ofattbara sanningen att allt är ett men samtidigt olika. Vilket betyder att vi alla är delar av Gud men att vi samtidigt är eviga individer. Dvs vårat individuella medvetande raderas inte när vi uppnår Moksa (befrielse från återfödelse).

Hursomhelst. Om jag hade varit Advaita-filosof hade jag på en gång blivit Aghori, då jag inte kan se något annat mer äkta inom denna filosofi än detta. Tyvärr finns det bara ca 20-30 stycken Aghoris idag i Varanasi, Indien. Vid slutet av 1800-talet fanns det ca 200-300 anhängare vid samma plats. Jag antar att den moderna tiden inte har plats för Aghoris!

Min tolkning av Aghoris: De försöker se igenom oppositioner. Dvs det finns inget vackert och inget fult. Inget gott och inget ont. De konsumerar stora mängder alkohol och ganja. De äter döda människor som flyter i land. De klär sig i trasor från kremeringsplatser. De smörjer in sig i kremeringsaska. Om nu allt är ett så ser de gynnsamt på att dyka djupt in i alla tabubelagda ämnen för att slutligen transcendera dessa och på så vis bli harmoniska och se allt som ett. Det är deras ultimata befrielse. En något annorlunda stil mot den jag praktiserar, men helt klart intressant!

I vilket fall bjuder jag på dokumentären som helhet på min blogg. Den handlar om Ram Nath som gör sitt bästa för att överhuvudtaget få möjligheten att bli en Aghori:













Jag hittade också en liten extra video, men den är på hindi (Man märker ganska snart vilken syn indiska medier har på Aghoris i och med black metal-stämningen i musiken och "domedags"-rösten ;P ):